Artonhundratalets sena arkitektur, ornamentik, mode och stil var överbelamrad, tung, barock. Tjocka sammetsgardiner i mörka rum. Snörliv och vaxade mustascher. Stuckatur. Det var en tid av stora samhällsförändringar, där många upplevde att det gamla måste kastas över ända – i arkitekturen, konsten, modet, politiken, samhället. Det tunga och snirkliga födde motrörelser som ville kasta allt det man upplevde som förljuget överbord. Enkelhet, ljushet, renhet, ärlighet. Storstädning behövdes inom samhällets alla områden, och även inom språket som var tungrott och omständligt. Tungroddheten och den överbelamdrade stilens Mekka var Wien och den dödsdömda Habsburgska dubbelmonarkin. Mycket av motreaktionen föddes således också där – i alla fall den motreaktion som inte var kommunistisk.
von Wright skriver:
I en social atmosfär av bigotteri och ohederlighet tenderar också språket att korrumperas. Det blir infiltrerat av eufemismer Saker kallas inte längre vid sina enkla rättframma namn utan lindas in i undvikande omskrivningar eller refereras till med en uppfunnen teknisk terminologi. Stilen blir oklar, meningen grumlig.
Han syftar både på vår egen tid, där det inom många delar av samhället går inflation i eufemismer och bigotteri, men också sekelskiftets Wien som födde dessa motrörelser som ville skala bort allt påklistrat, all dekoration och all förljugenhet. Modernismen och funktionalismen fick sina genombrott, där man på ett radikalt sätt förkastade allt det gamla. Arkitektur skulle endast bedömas utifrån sin funktionalitet, utan prålighet och onödiga dekorationer. Rakt, enkelt, ljust, hederligt. Freuds psykoanalys knyter an till samma tanke – genom att låta patienten pladdra och babbla skulle man så småningom lyckas skala bort alla lager av självbedrägeri, och hitta det sanna och äkta.
Wittgenstein var även han på så sätt ett barn av sin tid – där han i sin Tractatus försöker hitta det rena språket, fritt från känslor, förljugenhet och fel. Ett rent beskrivande språk, i perfekt samklang med den sanna bilden av verkligheten. All tidigare filosofi var skräp. När han under 20-talet agerade arkitekt till sin systers modernistiska palats (eller snarare betongbunker) i Wien skulle inga dekorationer finnas. Endast rena linjer. Nakna glödlampor, inga gardiner. Betong, stål och räta vinklar. Ärligt, rent och sant utan prålighet – så var tanken. Etik och estetik var samma sak.
Janik och Toulmin skriver i sin bok om Wittgensteins Wien:
I en kultur överlastad av smaklöst skräp och meningslös etikett förkastades hårprydnader i ansiktet jämte allt annat borgerlig överdåd av upproriska män som sökte konsekvens och integritet. För dem var mustascher och polisonger liksom smokingkavajer av sammet och fantastiska slipsar inget annat än öppet skryt. Konstnärliga frågor blev för dem föremål för moraliska reflektioner och värderingar i stället för att moral blev en fråga om estetisk smak. Det rätta alternativet till samhällets godtyckliga auktoritet var inte anarkism utan självdisciplin.”
Samma upplevda förljugenhet födde hos andra kommunistisk revolution eller anarkistiska terrordåd. Hon andra föddes en asketisk självdisciplin, där enkelhet och renhet var ledord. Wittgenstein själv levde detta, då han skänkte bort sin enorma förmögenhet till sina syskon och sedan levde extremt asketiskt och flärdfritt.
I dagens samhälle är det ganska lätt att sympatisera med tanken på att all dekorerad retorik, alla eufemismer och nyord, alla uppfinningsrika omskrivningar och all förljugenhet behöver rensas bort. Politiker som styrs av sina spinndoktorer och marknadsförare istället för sin inre övertygelse, där uttalandena är formade för att passa bra som oneliners i media. Problemet är bara att denna sympatiska tanke mycket lätt slår över i populism och förenklingar. Just nu leder det till att högerpartier med ”enkla lösningar” på samhällets problem når framgång i många av Europas problemtyngda länder. I Sverige är det Sverigedemokraterna som rider på en idé om att de är ”sanningssägare”. ”Det är enkelt att vara Sverigedemokrat – det är bara säga sanningen” fick jag höra en gång. Det är ett farligt och naivt synsätt.
I de tyskspråkiga länderna fick samma strävan efter sanning och reinheit en mycket obehaglig fortsättning under 30-talet, då nazismen var besatt av tanken på renhet – både hos folket, i konsten och i språket. Det ”orena” skulle rensas bort, oavsett om det handlade om människor, böcker eller konstverk. Det finns med andra ord en tydlig linje mellan idéerna bakom våra funkishus och nazismen, en gemensam bakgrund – ett avståndstagande från överdådig dekoration och förljugenhet, och en vurm för det ”rena och sanna”.
Nedan en bild av Haus Wittgenstein – det hus som Ludwig Wittgenstein skapade. Rent och ”ärligt” – men samtidigt omänskligt och gräsligt fult.
Funkisstilen och nazistisk reinheit is a post from: Niklas Carlsson - livsnjutare, företagare, FN-aktivist